FB.getLoginStatus(function(response) { statusChangeCallback(response); });
 

Rädslor

Jag är rädd. Rädd för många småsaker. För dig kanske det verkar banalt, men när du tänker efter: vad tycker du är obehagligt? Vad får dig att svettas lite lätt, känna minsta lilla knut i magen, skjuta fram för att kanske slippa utföra? Vi går egentligen omkring och är rädda för allt möjligt i vardagen. Det tillhör människans natur att vara rädd. Jag skäms. Skäms för att vara rädd. Rädd för något som du gör så självsäkert. Jag är rädd för att skämmas. Rädd för att göra bort mig, göra mig pinsam inför andra. Varför är det så viktigt vad andra tänker och tycker om oss? En känsla av tillhörighet, att höra hemma. I gruppen, i samhället. ”Starkast vinner”, säger evolutionen. Men vad avgör vem som är starkast? Är det du som tränar dina muskler på gymet varje dag? Eller du som äter ”som man ska”? Är det du som är modig nog att trotsa dina rädslor, utmana dig själv i smått och stort? Du som vågar säga ifrån när något känns fel? Eller är det du som anpassar dig till din omgivning och smälter in? En del människor lever i harmoni med naturen, men får inte uppleva sin 70-årsdag. Andra är sjuka hela livet och firar glatt sin 100-årsdag. Jag tänker inte att jag är rädd. Men när jag tänker efter så är det mycket som får mig att känna obehag och något som faktiskt kan liknas vid rädsla. Det behöver inte vara något stort, men hjärnan har en tendens att förstora det vi inte vet. Däri sitter en knut som vi måste lösa för att komma vidare, närmare våra drömmar och det liv vi vill leva. Sedan barnsben har jag drömt om att få stå på en riktigt stor scen framför flera tusen åskådare och sjunga ut mitt hjärta. Men det är mycket som hindrar mig, många rädslor som tittar fram. Jag läser om kändisar, om hur tufft det är att aldrig kunna vara ensam och privat. Min hjärna varnar mig för negativa recensioner, hatiska och avundsjuka människor och hur svårt det är med kärleksrelationer. Jag är rädd för att inte vara perfekt, att göra fel och att jag inte ska ha energin att göra mitt bästa när jag står där. Att inte bli accepterad av åskådarna, att stå inför ett alldeles tyst publikhav som inte fattar vad jag gör där. Helt utlämnad och ensam. Utan någon att luta mig mot, som finns där och förstår och stöttar. Jag är också rädd för att stå blottad i min egen privatekonomi. Att inte kunna betala mina räkningar och inte kunna leva efter den standard jag vant mig vid. En annan rädsla i det hela är åldern. Jag vill egentligen inte erkänna det – för det är pinsamt och jag är rädd för att berätta att jag känner så. Men jag är inte så ung längre. Åldern har börjat göra sig påmind. Jag kanske ser ut som 35 och känner mig också så i sinnet. Ofta får jag t o m visa legitimation på Systembolaget och det är tacksamt att få göra som 45-åring. Tvivlet gör sig kännbart genom att ifrågasätta min dröm om en sång-/artistkarriär: kommer jag nånsin lyckas? Har jag det som krävs? Vill någon lyssna på en medelålders kvinna som jag? Orkar jag med allt ståhej? Eller börjar jag helt enkelt bli för gammal för det här? Men så när jag står där på scen och får sjunga en låt som jag själv känner starkt för, verkligen får möjlighet att beröra både mig själv och andra, då vet jag: det är detta jag vill göra! Jag vill inte ha ett stort eller jobbigt kändisskap, det är inte för mig som egentligen är en introvert person. Men det är tyvärr något som kan komma på köpet. Jag måste inte vara känd av alla, det räcker med en mindre publik så länge jag kan förmedla känslor av alla de slag. En kärleksfull och naken ballad, en glad danslåt som inte går att sitta still till, en tuffare och råare rocklåt med mycket ”power”. En fin countrylåt med en text som berättar något, en lättsam låt med humor. Jag är rädd för att prata i telefon. Kanske inte så mycket själva pratet, men när någon ringer eller jag själv ska ringa så får jag lite smått panik, magen knyter sig. Det är obehagligt och inte alls något jag gillar. I alla år har jag kämpat mot denna rädsla, den är bara löjlig. Och jag vet inte varför den finns där. Troligen för att jag inte kan se personen. ”Det finns videosamtal”, kan du säga då. Men det är ännu värre. Saken är den att jag har svårt för att kallprata för sakens skull. Såvida inte den andra leder samtalet. Då kan jag babbla på hur mycket som helst. Men det vet jag aldrig i förväg, framförallt om det är någon okänd som jag ska prata med. Vid ett telefonsamtal eller videosamtal är jag låst vid just det. Jag kan inte göra något annat, oftast. Om det då inte flyter på så vet jag inte hur jag ska avsluta samtalet. Vissa människor är så bra på det, att avsluta ett samtal på ett smidigt sätt. Jag är inte det, vet aldrig hur jag ska göra utan att det blir avhugget. Om då den jag talar med är likadan, då är det jobbigt. Jag tror det är där kärnan ligger för min rädsla inför telefonsamtal. Att träffas i verkliga livet är mycket enklare. Där kan jag både se och signalera kroppsspråk, nyanser, ansiktsuttryck – hela kittet. Jag är medveten om att jag har en viss aura och är en glädjespridare vare sig jag vill eller ej. Oftast. Naturligtvis är jag också rädd och nervös för att träffa nya människor, men jag har lärt mig med åren att alla känner likadant. Vi är alla människor som kan göra fel, säga fel och förhoppningsvis lär vi oss av våra misstag. Det är en fördel med att bli äldre. Jag förstår allt mycket bättre, lättare att se samband och bryr mig mindre om vad andra tycker om mig. Jag har min familj och mina vänner, mer (eller fler) behövs inte. Däremot saknar jag en kärlekspartner. Jag har inget jättestort behov och jag har vant mig vid att inte behöva engagera mig i någon ny. Detta har också utvecklats till en rädsla. En rädsla att aldrig mer få känna den där fantastiskt härliga känslan i kroppen och magen som det innebär att vara förälskad. Jag har nästan glömt hur det känns och börjar ifrågasätta mig själv: har jag någonsin varit kär eller har jag bara inbillat mig? Sen kan det hända att det hoppar till någon gång ibland i hjärttrakten när jag ser en, i mitt tycke, attraktiv man. Det finns hopp. Men ändå går tankarna: ”KAN jag bli kär igen? Om jag blir det, kan jag öppna upp helt för en ny man? Vågar jag blotta mitt innersta? Har jag det i mig att kompromissa, dela vardag, utveckla riktig kärlek för en annan människa? Vill jag utsätta mig för risken att återigen behöva hålla igen och inte kunna vara mig själv? Kommer jag att störa mig på saker hos den andre alldeles för tidigt? Är jag för rationell och praktisk? Jag tror på kärleken. Det har jag alltid gjort. Jag HAR varit kär, flera gånger. Och varje gång har jag fått kraften att hålla i, utvecklas och göra det som krävs. Under en lång tid. Men många gånger har jag varit kär i fel person, män som kanske varit där jag är idag, som inte vågat släppa in hela vägen. Sista dörren har varit stängd. I tron om att det kommer med tiden så har jag varit återhållsam, försiktig och haft tålamod. Bara för att mötas av ännu mer avstånd och avsvalnande känslor från den andre. Jag är envis. Håller ut länge, ofta alldeles för länge. Jag vill inte ge mig. Det är kanske där min tävlingsinstinkt finns. Jag säger ofta att jag inte är en tävlingsmänniska. Men det är inte helt sant. Jag älskar att vinna och hatar att förlora. Men jag har svårt för att hantera dessa starka känslor. Därför försöker jag vara så neutral som möjligt och låtsas som att det inte gör något om jag förlorar och dämpar min glädje när jag vinner. Jag förutsätter ofta att det inte ska gå så bra, vilket också leder till att jag inte kämpar som jag borde. Jag gör inte mitt bästa. Det blir mediokert. Jag är rädd för mina egna känslor. Till detta hör min uppväxt. Min pappa har alltid varit en väldigt dålig förlorare. Och det påverkade oss alla väldigt mycket när han blev arg och sur. Min äldre bror älskar att fuska och skadeglädjen går inte att ta miste på när han vinner. Att dessutom gå 9 år i en stor klass med större delen tävlingsinriktade killar (och vissa tjejer) som gärna pikade när man inte var så bra på idrotten eller annat… kort sagt, jag är rädd för min tävlingsinstinkt. Det ligger mig i fatet när jag ska kämpa mot min dröm, att bli en erkänd artist och sångerska. Tänk den dagen då jag med gott samvete och självförtroende kan gå ut genom dörren på mitt 8 – 17-jobb och veta att jag nu kan leva min dröm, slippa detta stillasittande skrivbordsarbete. Jag mår bäst av att styra min egen tid både vad gäller sova och äta, variationen mellan att arbeta/vara ensam hemma och träffa folk borta. Jag älskar att diskutera livets stora gåtor, reflektera över människor och att vara kreativ och skapa på olika sätt. Då kan man inte ha krav på statistik, deadlines osv. Inspirationen dödas och jag blir trött. Men det är en läskig tanke att lämna det trygga, stabiliteten, inkomsten och rutinerna. Tänk om jag inte lyckas? Jag vill vara helt säker på att jag gör rätt, och det blir jag kanske aldrig. Jag är inte rädd för döden. Inte ATT jag ska dö, det skulle jag kunna förlika mig med om det behövs, även om det vore en sorg. Så klart jag är rädd till viss del, men för min del handlar det mer om HUR jag ska dö och kanske NÄR. Jag är rädd för smärta. Att gå en långsam, utdragen och smärtsam död till mötes. Att dö ensam i panik och rädsla. Min morfar dog 90 år gammal en lugn morgon i sängen. Han var aldrig sjuk och den morgonen orkade han inte gå upp, kände sig lite krasslig. Senare samma dag hade han somnat in. SÅ vill jag lämna jordelivet. Men det är få förunnat. Att vara rädd kan vara så mycket. Här har jag berättat om några exempel, stora som små, hur JAG kan uppleva rädsla. Och hur jag tar mig igenom livet och fortsätter kämpa. Trots min rädsla inför ett telefonsamtal lyfter jag ändå luren då och då och antingen ringer själv eller svarar. Min lycka av att få sjunga och få den bekräftelsen det innebär överglänser alla negativa aspekter av min artistdröm och det här med att vara rädd för min tävlingsinstinkt – det är bara att bli mer medveten och jobba på det. Att våga vara modig och plocka fram mina känslor i hela spektrat, vara mer nyanserad och bestämd i vad jag vill och mår bra av. Gå utanför min trygghetszon, lite i taget, och våga släppa taget. För det är en annan av mina rädslor: jag vägrar att vara neutral, förutsägbar och en i mängden!

Rädslor