My Items

I'm a title. ​Click here to edit me.

vem är Pinkiis? Vad gör hon här?

Jag kommer att börja med vem jag är. Jag Kallas för Pinkiis och är ifrån Kalmar, är cosplayare, modell, skapar smycken, är personlig assistent, och är väldigt intresserad utav modet Lolita, som är ifrån Japan. Offentlig person som finns på Facebook, youtube och Instagram! Vad jag gör här? Jag är här för att skriva om mitt liv, speciellt om Lolita modet "sweet Lolita", men även annat som har hänt tidigare i livet, som minnen jag varit med om och upplevt, men också vad som händer i nuet. Vi ses i Nästa inlägg och Tack för att du tog dig tid till att läsa min text!

Bristen på vanligt folk?

Så var man igång igen efter semestern och jag är peppad. Efter en väldigt seg och lång vår i Coronatider har jag nu laddat batterierna och fått en massa nya idéer att fotografera eller förverkliga, men det är nått med vanligt folk... Egentligen har jag känt av det här längre än Corona men visst fasen gjorde inte det det hela bättre. Det är svårt att få vanligt folk till att vara med på bild. Kanske har det med GDPR att göra, man är mer medveten om rättigheter och skyldigheter. Kanske är det en rädslan att bilder kan ses av en väldigt stor skara publik i sociala medier? Kanske är man rädd för vad folk ska tycka? Kanske är man inte bekväm i hur man ser ut? Orsakerna kan vara många och helt förståeliga. Det knäppa är att det är just det som till viss del driver mig. Vem fasen är det som har rätt att klaga på hur man ser, och vem som bör synas i media eller inte. Inte fasen är det en viss kropp som är "rätt" och inte fasen är det en viss ålder som är lämplig. Idag retuscheras bilder hårt och det skapas helt sjuka ideal att leva upp till. Samtidigt växer en stor rörelse som kallar sig kroppsaktivister med syfte att visa på just normala kroppar i helt knäppa tider då precis allt sexualiseras så fort det handlar om främst kvinnor. Ni har ju säkert sett tex Stina Wolters Instagramkonto som flera gånger stängt eller anmälts i all sin underbara naturlighet medans konton med unga kvinnor som sitter och skrevar i tunna spetstrosor och ser extremt upphetsade ut är helt ok, så länge inte en bröstvårta råkar synas då. Eller konton där en bild på ett barn raderas i tron att det är ett sexuellt konto när det i själva verket handlar om en ljushårig, långhårig pojke i sexårsåldern som råkar ha bar överkropp eftersom det är sommar. Ja tankarna och åsikterna är många och jag förstår att det inte är lätt i allt det här att vara den som syns på bild i alla lägen, men jag tänker att det särskilt just då är viktigt att visa på motsatsen. Jag vill gärna komma i kontakt med flera personer som har ungefär samma inställning som mig. Det är ju såklart enklare ju mer lika värderingar vi har. Såklart behöver man inte fotograferas naken om man är obekväm i det. Man kanske vill vara med i någon rolig fotoidé eller i ett montage eller bara vara med på en bild eller två i studio eller på annan plats. Varför inte bara prova på och känna lite på det? Jag har ju flera personer som jag redan jobbar med och som jag är så tacksam över att jag får jobba med, men jag vill ha fler uttryck, jag vill ha fler variationer i såväl ålder som kultur, storlek och what so ever. Så varför inte ta chansen. Kolla upp mig, läs mina syften, tankar och idéer. Ta kontakt så kan vi i alla fall börja prata och se vad just vi kan skapa för konst framöver. För trots restriktioner och Corona, GDPR och skeva kroppsideal så kan vi fotografera och jobba ihop. Vi håller 1,5m, talar öppet om syftet med bilderna och var de kan komma att hamna och kritikerna kan ta sig en rejäl funderare på vad fasen dom skapar för värld och verklighet åt våra unga generationer. Skärp er! Nytt är även min FAQ-sida och såklart att du kan skriva som gästskribent på min blogg om både stort och smått. Instagram Instagram F:A:N Facebook

Att vilja våga

Hej, Det är jag som är Kim. Jag är ickebinär. Snart 30 år gammal och har inte blivit alls sådär vuxen som jag trodde att jag skulle vara vid den här tidpunkten av mitt liv. För vad betyder det egentligen, att vara vuxen. Min sysselsättning är en blandning av många olika konstuttryck såsom performance art, modellande, foto och skrivande. Jag har stått modell för Mattias under flera omgångar. Det är spännande att se tillbaka på de bilderna nu, kanske framför allt på den serie bilder som Mattias efteråt valde att kalla "Boys will be boys". För det var innan jag visste. Det har tagit mig många år att komma till den plats där jag är idag. Att komma till insikt om vem jag är och vad som identifierar mig. När jag växte upp var trans långt ifrån ett välkänt begrepp. Och länge trodde jag att trans endast handlade om just det andra könet. Att vara född i fel kropp. Men för mig har det aldrig varit så enkelt, inte för att det någonsin är enkelt att vara annorlunda och könsdysfori är verkligen ingenting att leka med. Men vad jag försöker säga är att jag länge tänkte att jag sannolikt inte passade in i den kategorin. Jag ville ju inte bli en man. Men någonstans inuti skavde det ändå, för jag var ju inte heller kvinna.. Så hur gick det ihop? Jag spenderade många år med att vilja vara någon annan. Med att drömma om en platt bröstkorg. Jag pratade med mina vänner om mina känslor, tänkte att det handlade om att jag bara ville ha mindre bröst. Jag var ju liksom ändå kvinna. För vad var jag annars? Kunde en vara någonting annat? När jag pratade med psykologer så fick jag ofta höra, "Men du som är så feminin" Då brukade jag tänka; Vad du inte vet är, att inuti är jag en feminin bög. Jag har alltid fallit för feminina män och bögar. Men de har aldrig velat ha mig. Haha.. Men egentligen så kanske jag bara drömde om att vara som dem? Jag har alltid tyckt att feminina attribut såsom höga klackar och klänningar gör sig snyggast på maskulina kroppar. Jag har lekt mycket med mitt eget könsuttryck. Ofta har det väl handlat om att försöka återspegla den personen jag ser mig som inuti. Men också för att försöka få människorna omkring mig att sluta omedelbart köna mig. Men alla de här känslorna har varit så diffusa, så svåra att greppa. Ickebinäritet. Som för mig betyder; att inte vara något kön. Är för många en ganska svår ekvation. Men jag tänker inte be om ursäkt mer. Jag är inte ledsen för att jag är jag. Jag har äntligen hittat svaret på det som alltid skavt inom mig. Och jag är tacksam för att du vill våga acceptera. Utan att ha en lösning på ekvationen. Låta mig få vara mig. Jag vet att du har många frågor. Så tack för att du googlar, för det finns så mycket information där ute! <3 https://www.rfsl.se/hbtqi-fakta/begreppsordlista/ Är en av många sidor med massor av bra information i ämnet. Så nu står jag här. 30 år gammal. Under ett namn som jag alltid vetat egentligen var mitt. Varken man eller kvinna. Med en tid hos en klinik som kanske kan hjälpa mig att äntligen ge mig den där platta bröstkorgen som jag så länge drömt om. Tack pappa, utan dina arvspengar hade jag aldrig kunnat göra det här. Komiskt nog hade du säkert vänt dig i din grav om det var möjligt och du visste vad jag använder dina pengar till. Men kära älskade pappa, om du bara visste hur mycket mer Jag jag är nu. Du tjatade ju alltid om hur viktigt det är att vara sig själv. Och det är ju precis det jag är nu pappa. Mig själv. ...... Ni kan även hitta mig på instagram under @kimwiden Tack Mattias för möjligheten att gästblogga på din plattform. Om du som läser någonsin funderat på att stå modell någon gång, kan jag varmt rekommendera Mattias. Han är väldigt professionell och en trygg person att vara omkring.

Twin Peaks

Det är verkligen inte allt man kan förstå, eller kanske vill förstå. Kanske. För att det kanske inte alls är meningen att man ska förstå, eller så avviker mina preferenser för mycket för att kunna förstå. Ibland när jag tittar på några bilder från en annan konstnär, läser en text i en oförståelig bok - eller som när jag exempelvis tittar på ett avsnitt i serien "Twin Peaks"... Serien från början på 1990-talet har ju återkommit med nya avsnitt. Så nu sitter man då här och tittar, men förstår absolut inte ett kvidder (som man säger i Norge)... Precis som när jag tittade på serien under de första åren 1990-91. Till en början en spännande serie, med ett mystiskt kvinnomord. Märklig och suggestiv, men på ett spännande och oemotståndligt sätt. Åtminstone första säsongen... Sedan kom säsong 2, minst lika märklig och suggestiv, men nu alltmer mindre spännande och oemotståndligt. Mer bara galet och knäppt... Dessutom blev det allt svårare att kunna få fram någon form av logisk förklaring till vem som mördade Laura Palmer. Jag tappade intresset innan någon med namnet BOB dök upp, vilket för mig inte hade någon betydelse - då det logiska hade fått allt mindre betydelse. Och jag tappade intresset... Men på något sätt tror jag idag att jag kan förstå tanken eller tankarna med serien. Som titeln "Twin Peaks" (Tvillingtopparna), fast peaks kan även betyda höjdpunkter eller spetsar. Att man kanske spetsar till det, eller ser livet genom olika höjdpunkter. Och att livet är som två tvillingar; som en klonad parallell mellan dröm och verklighet. Att drömmen följer verkligheten - och att verkligheten följer drömmen. Fast ändå inte... Drömmen kan aldrig bli verklighet, och verkligheten kan aldrig helt falla in i drömmen. Något sker mellan dessa parallella världar, drömmen kan bli något helt annat än verkligheten - på gott och ont. Eller som tur är... Det verkligheten saknar genom sin tristess eller trivialitet, det kan drömmen täcka över genom sina övernaturliga eller onaturliga händelser. Det drömmen kan ge av symbolik och sammanhängande perspektiv, det kan verkligheten missa genom sina plikter och tråkiga detaljrikedom. Frågan är inte vilken av tvillingtopparna man vill sitta på för att få översyn, utan att man hela tiden verkar behöva tillgång till båda. Även om gårdagen kan ge underlag till de nattliga drömmarna i sömnen, så kan drömmarna påverka besluten och valen under morgondagen. Om man bara "får sova på det", så kanske man kan göra bättre val. Under morgondagen och vidare genom livet. Både drömmen och verkligheten kan ge frågor och svar. Twin Peaks tycks hela tiden vandra mellan verklighet och dröm, mellan dessa två tvillingtoppar. Kanske mer i drömmen kan jag tycka, eller så är drömmen kanske en verklighet - beroende på vem som ser. Vilka preferenser vi har till livet och vidare genom livet. Twin Peaks blir med all tydlighet ett välkomnande in i världen till Mark Frost och David Lynch. Till deras verklighet, till deras drömmar. Vilket nog inte alls hittar några gemensamma preferenser till min värld. På gott och ont. Eller som tur är... Tror det kan finnas de samma tankarna från mig till dem, som mina bilder kan uppfattas av andra. Själv är jag ju gärna en fotograf som hellre är personlig än verklig. Som gärna vandrar genom abstraktion och symbolik, mer än genom det dokumentära och avbildande. Ibland blir det bilder som andra fascineras av, men jag gör även bilder där inga andra kommer att förstå. Ibland inte ens jag själv... Jag försöker verkligen förstå Twin Peaks, men gör det inte... Men jag kanske kan förstå själva andemeningen med serien, även om jag nu inte förstår själva handlingen. Vilket nog kanske inte heller är meningen. Kanske... Men serien behövs, det kan jag medge. Som en viktig kontrast till allt det andra; det som är mer inställsamt, förutsägbart och tråkigt. På samma sätt som vi behöver de mer personliga fotografierna; i gräll kontrast till de mer fototekniska, de skarpa och övertydligt avbildande. Vi behöver verkligheten för att kunna drömma, men vi behöver våra drömmar för att utstå verkligheten. På gott och ont. Eller som tur är... / Terje Hellesø https:hellesophotography.wordpress.com

Värdet av en bild

På ett sätt har väl aldrig värdet av bilder varit högre och på ett annat sätt har väl aldrig värde varit lägre än nu? Jag ska förklara hur jag tänker men först kanske vi måste reda ut vad begreppet bild är för något? För mig är en bild både rörlig eller stilla. Den kan inhämtas digitalt eller analogt. En bild kan vara autentisk eller fabricerad och retuscherad. Bildens syfte kan vara rent personligt, i dokumentationssyfte, i rent nöjessyfte, i konstnärligt syfte eller i syfte att provocera och visa på något man tycker är fel eller orättvist eller varför inte något man tycker är fin och bra som behöver belysas. En bild är ett fryst ögonblick, ett minne och en historik handling till eftervärlden. Idag matas vi av bilder i sociala medier och via övrig media och vi är många som är "fast" i träsket inte minst jag själv. Det är en fantastisk utveckling och det krymper och förenar en stor värld. Men kanske har utvecklingen av bilder gått snabbare än våra hjärnor klarar och kanske ger mängden bilder som dagligen publiceras och påverkar våra hjärnor en slags förslöad likgiltighet över en bilds faktiska värde? Min erfarenhet och kanske till viss del fördom, är att det ska stylas och fixas med bilder till den grad att man förändrar verkligheten för att få likes och skapa någon sorts fantasivärld. Man ändrar färger och mixar med bilder så solnedgångar ser ut att komma från sagoböcker eller avlägsna galaxer. Man lägger på filter, ändrar kroppsformer och utseenden bara för att man kan eller inte trivs i den man faktiskt är. Vissa anordnar sina frukostbilder till perfektion och det är de sakerna man lägger ut. Visst är det en kunskap och ett kunnande att jobba i photoshop och skapa realistiska förändringar av bilder, men jag tror att man bör göra det med stor försiktighet. Hur påverkas vi av att bara se de perfekta ögonblicken, de stylade och förändrade kropparna eller landskapen? Vad ger det för signaler till våra unga att förhålla sig till? En annan sak som jag tror att det här för med sig är att allt ska gå så himla fort. Man scrollar och scrollar, klickar och klickar, gillar och gillar, hatar och hatar. Hinner man ens se bilden? Tar man sig tiden att analysera den? Tänker man på personen bakom bilden och personen på bilden? Finns det någon tanke med bilden? Nätet ger oss ju en fantastisk möjlighet att dela med sig av tankar och erfarenheter. Tyvärr är det många som gömmer sig bakom den identitetslösa datorn och har åsikter om saker man faktiskt inte vet någonting om, men snabba åsikter har folk minsann. Det fascinerar och förundrar mig. Jag har själv fått många påhopp genom åren för mina nakenbilder och mina val av "modeller" och att jag inte retuscherar personerna. Varför? Varför bryr sig ens folk och varför vill folk att man enbart ska publicera "perfekta" människor, med stora bröst, botoxläppar, airbruschhud och annat fejk. varför vill man inte stå för det naturliga och mest vanliga? Det tycker jag är otäckt. Tillgången till bilder idag är enorm. Internet gör det möjligt för alla att googla upp en bild, ladda ner den och använda den i både gott och ont och ha åsikter om den. Men visste du att det faktiskt är ett brott. Bara för att den finns på nätet och tekniken gör det möjligt så är inte bilden gratis, den är inte bara att ta för given. Tänker man så i mataffären också. "Ja men här ligger en mjölk. Den tar jag". Jag har flera vänner som lever av fotograferingen, jag har flera vänner som fått avsluta anställningar hos tidningar (som inte heller värderar värdet i en bild av en fotograf längre). Att deras bilder och mina stjäls och används är sorgligt. Jag förstår som sagt att vi hamnat här eftersom tekniken finns och det har varit en självklarhet så länge. Men tänk lite till. Tänk på arbetet bakom bilden, tänk på personerna bakom och på bilden. Ett riktigt lågt, men bra exempel är när en bloggare (nämner inga namn)lägger upp videos på youtube där hon och en "fotograf" visar hur de, för att locka patetiska, kåta gubbar till hennes "membersarea" och för att hon ska få lite snabba cash, googlar fram en bild på en naken tjej och klipper in influencerns huvud. Hon vill alltså visa sig naken för sina fans för att få pengar, fine det är ju hennes val. Men hon vågar egentligen inte och googlar då upp någon annan som vågat eller hamnat där av helt fel anledningar. Hon både stjäl bilden och lurar sina fans att det är hon. Det blev en hel del påhopp och många blev arga och upprörda. Hon och den s.k. fotografen säger då att det var ett "prank", som om det skulle göra det mer acceptabelt? Det är fortfarande minst ett brott. Efter ytterligare starka reaktioner säger de att det var för välgörenhet. Som om en organisation vill att man tar in pengar till de på det sättet!? Hur som helst, vart vill jag komma med allt det här? Jag vill att du och jag funderar lite mer kring bilderna som florerar där ute i cyberrymden. Ska du ändå ha åsikter om en bild så är det minsta du kan göra att verkligen titta på den och se vem som står bakom den och vem som eventuellt medverkar på den. Tänk på att bakom personer finns kanske barn, familj och starka känslor. Försök förstå bildernas värde och framför allt håll dig till lagen och ta inte för givet att du bara kan sno en bild, bara för att det går. Här är några enkla punkter som kan vara bra att överväga. Vem är upphovsman till bilden? Vad är syftet med bilden? Vem/vilka är med på bilden? Har du tillräckligt med kunskap om medverkande på bilden och fotografen för att ha en åsikt? Stjäl inte andra personers bilder överhuvudtaget. Röttle vid vättern nära Gränna.

Ni förstör min stad

Jag heter Mathilde Grafström och är fotokonstnär. Jag har tagit hundratals bilder av livet i Köpenhamn under Corona-krisen. Det som har intresserat mig är allt som är annorlunda under den här tiden. Och det finns mycket. Men mycket av det märks inte riktigt förrän du tittar närmare. Jag ser de små sakerna som jag försöker fånga med min kamera. Jag ser hur människors ögon flimrar, hur människor undviker att titta på varandra eftersom man inte kan prata naturligt när man står två meter från varandra och skriker till varandra. Då är det lättare att se varandra i ögonen. Människor är också rädda för varandra, du kan se det i deras ansikten. Och många människor är deprimerade och olyckliga. Jag besökte Café La Glass, Köpenhamns fina gamla café. Jag fick höra att de bara sålde 10% av den normala försäljningen och att caféet blödde. Personalen såg mycket orolig ut, väldigt ledsna. Man förväntar sig (optimistiskt) 20% av försäljningen när de öppnar igen, eftersom turisterna är borta, säger personalen. Men det som bekymrar mest är det som inte finns längre. Hela livspulsen som inte finns i staden, all samhörighet som inte är där längre, massorna av glada människor har försvunnit helt, unga människor i bussar och tunnelbanor, fyllda tåg, torg, gator, butiker. Allt är tomt. Allt är öde. Till och med mitt på dagen, även när solen skiner och vädret är bra, mitt på våren. Det är fruktansvärt vad som händer med min stad! Offentliga toaletter är stängda, kaféer och restauranger är stängda. Tomma lediga platser och lokaler finns överallt eftersom butiker och företag har gått i konkurs. Lekplatserna som som brukar vara fyllda av springande barns liv och lek är tomma, ja inte bara tomma, de är stängda och övergivna. Barnen får inte längre leka tillsammans och deras mödrar får inte längre kissa. Föräldrar måste gräva hål för barnen i buskarna när de inte klarar av att hålla sig. Det ser ut som galenskap. Det är kort och gott galenskap. Och om det fanns en god anledning till det, kanske man kunde förstå. Men finns det det? Jag har alltid känt att det fanns något konstigt med hela Corona-krisen. Jag trodde aldrig riktigt på det. Och det visar sig att det inte är fler som dör i år än förra året i Danmark, inte ens bland de gamla. Statistik i Danmark visar det. Corona-faran ser ut som bluff, en myt, ett ond rykte. En stor fet lögn helt enkelt. Men om det är en lögn, hur kan våra politiker helt enkelt stänga av hela världen och krossa vårt samhälle, för det experterna säger bara är en förkylning? Jag vet ingenting om virus. Jag vet ingenting om hälsa. Men jag vet något om Köpenhamn. Ni har förstört min stad. Alla har varit rädda. Alla har flytt från staden. Folk ser sjukdom bygd ur rädsla. Rädsla och maktlöshet är dominanta. För mig ser vi ut som att bara följer politiken och ingen vet särskilt mycket om någonting. Och då är det vanligt att döma de som vågar tänka själva och att ifrågasätta om hela denna situation är farligt alls. Det är inte okej. För mig verkar det som om politiker har misslyckats. Och till och med misslyckats stort. Riktigt stort. Om du har skadat måste du göra det bra igen. Det skulle vara passande av politikerna att erkänna misstaget och avgå. Och så finns det många människor som behöver ersättning för den skada ni har gjort. Både människor och gamla fungerande företag som har kunnat klara tidigare kristider. Men inte Corona-krisen. Arnold Busck var den enda bokhandeln som sålde min nya kvinnliga skönhetsbok. Nu är Arnold Busck i konkurs. Staden har blivit fattigare. Vi har tappat något trevligt och oersättligt. Det som är viktigt i en stad är mångfalden. Alla småföretag, caféer, restauranger, kiosker, livsmedelsaffärer. De små mysiga butikerna. Alla de små fina platserna där du kan få en antik bok, en hembakad kaka, en blomma, en kopp svart kaffe, kanske ett glas rött vin med en vän. Det är de små platserna som dör under en sådan här kris. Det är inte Mc Donald's, inte Frederiksberg Center. Det är inte den danska stormarknaden. Det är inte Dell och inte Microsoft. Ni förstör Köpenhamns storhet. Ni förstör mångfalden, magin och mysteriet i staden. Ni förstör min stad. Gör inte det. Och gör det aldrig igen. Med vänliga hälsningar Mathilde Grafström www.mathildegrafstrom.com Instagram:@mathildegrafstrom_insta & @thildegrafstrom

Skapa fritt!

Jag blev så glad när Mattias hörde av sig till mig och frågade om jag vill vara gästbloggare här! Jag har länge följt hans arbete, och jag beundrar verkligen hans lekfullhet och upptäckarglädje. Hans kreativitet och mod att gå utanför den så kallade ”boxen”. Och det är där någonstans jag skulle vilja starta det här lilla skrivaräventyret. I fritt skapande – frihet från den inre kritikern, från jämförelse och rädslor. Och hur otroligt svårt och omöjligt det kan kännas att nå dit. Förhoppningsvis kan jag erbjuda en gnutta inspiration och pepp till någon därute! Innan jag dyker ner i detta, kanske en presentation är på sin plats. Jag brukar kalla mig själv bildskapare, då jag upplever världen starkast genom det visuella. Det började med fotografi och jag tog mina första kreativa foton som 12-åring med min röda, kompakta, analoga kamera. Jag samlade ihop alla mina dyrbaraste och finaste saker, ställde dem på rad på golvet i mitt rum och fotade. I tonåren fick jag låna min pappas analoga systemkamera och tillsammans satte vi upp ett mörkrum hemma i garderoben. Det blev svartvita bilder av mina kompisar utsmyckade med blommor eller annan rekvisita. Människor och porträtt har alltid gett mig störst glädje inom foto, i vardagssituationer eller uppstyrda fantasiporträtt. Många år senare började jag på KSM (Kultur, samhälle och mediagestaltning) på Linköpings universitet och det var där jag blev förälskad i film som uttryck. Det har varit mitt största fokus de senaste åren, först dokumentärer och nu är står jag inför en helt ny roll som regissör då jag skrivit mitt första manus till en kort skräckfilm. Någonstans mitt i detta blev jag så trött på att jobba i datorn med allt, jag längtade efter att använda händerna, att kladda! Jag började måla, och nu är också det en av mina absoluta favoritsysslor. Nu tillbaka till ämnet. Fritt skapande. Vad är det, och varför är det viktigt? Jo för att utan det går jag runt i cirklar. Jag stagnerar och slutar växa som människa och som konstnär. Jag stannar i min lilla bubbla där allt är tryggt och alltid 21 grader varmt och inget sticker ut och inget känns. Till just den bubblan kan det vara så otroligt frestande att ta sin flykt, vid minsta lilla motstånd eller obehag. För det är så vi fungerar, vi människor. Det är så vi överlevt genom evolutionen men det är också vår förbannelse vi ständigt behöver kämpa emot. Det här blir så tydligt för mig när det gäller skapande – i vilken form det än må vara. Det är ju som att lägga ut sitt innersta på ett bord och säga ”titta här!” Du riskerar att bli bedömd, kritiserad, förlöjligad. (Riskerar, visst. Men hur ofta händer det egentligen?) Jag har kämpat emot den inre kritikern en hel del, och jag vet inte om jag någonsin kommer övervinna den till fullo. Men ÅH känslan av att släppa taget om alla de där rädslorna, tankarna, och bara SKAPA FRITT. Första hindret kan komma innan jag ens tar en bild, sätter penseln mot duken. Innan jag ens berättar om en idé för någon. ”Äsch, det där har säkert tusen andra redan gjort, och dessutom gjort det bättre än vad jag kan.” Kommer jag så långt att jag ändå går vidare och slutför något, då kommer nästa fartgupp. Att visa det för någon. ”Vad ska folk tänka om mig? Vem tror jag att jag är? Andra är ju så mycket bättre.” För att komma igång utan att låta alla tankar hindra mig, är mitt bästa tips att bara ”hålla för näsan och hoppa i”. Att bara göra – inte tänka. Om inte det är möjligt så går jag tillbaka till min övertygelse om att skapande är vårt sätt att kommunicera med vårt innersta verkliga JAG. Och det kan inte bli fel. Så enkelt är det. (Men ändå så svårt!) Det är viktigare att det blir NÅGOT än att det blir bra. I nästa steg, rädslan för att visa upp vad jag gjort, är det igen just den övertygelsen som ger mig mod och styrka. Det är omöjligt att skapa något som alla tycker om. Men jag är säker på att det alltid finns någon som just din konst talar till. Du är unik, även om många före dig haft samma idé, så kommer ingen utföra den på just ditt sätt. Med just ditt perspektiv, din blick, din känsla. Det finns en miljon ”regler” för hur konst ska vara, vad som är ”fint” eller ”dåligt”. I vårt fria skapande finns inget som är mer ointressant än dessa regler. De är till för att brytas.
Vårt fria skapande är det dyrbaraste vi har. Det är det som binder oss samman – med varandra och med oss själva. Bidrar här nedan med lite analoga och digitala foton plus ett par målningar. Kika gärna in och säg hej på Instagram @imagesofmarylu Kärlek & fred M

Om att våga lite till

Hejsan mitt namn är Jennie Damm jag finslipar och slår slag i att uppfylla min dröm. Eller en bit av mitt syfte i det här livet. Man kan följa mig vidare på mina instagramkonton @vackravyer_ eller på @vasterasbon. Idag är det min tur att gästblogga lite på MÅ foto’s sida! Jag tänkte direkt på att skriva en text om att våga lite och sedan våga aningen lite till... Det är något nyttigt att tänka på och att arbeta med. Det har blivit mitt mål för detta år. Varför 2020 med pandemi och tragedi? Jo, för att då finnes tiden i mitt liv. Tiden som vi alla klagar på att vi inte har eller att vi har för lite av. Jag jobbar sedan många år tillbaka inom hotell och restaurang branschen. Jag trivs med yrket och har arbetat i över 10 år även utomlands, nämligen i Portugals vackra Albufeira. Vi alla vet att i den här branschen kommer det obekväma arbetstider och att när vi jobbar är Ni lediga och tvärtom. Den lilla tid man har till övers går till familjen eller till att löpträna, fota... ja, det blev när det gavs tid till. Jag tror att alla kreativa människor mår dåligt av att inte få utlopp för sin kreativa sida i livet. Det säger jag ofta och har själv fått uppleva. Jag fick gå och prata med en kurator tillslut. Hon hette Marianna. Hon lärde mig att man måste ha en balans i livet. Att livets mående är en vågskål, en skål av måsten men också en skål av passion, välbefinnande och nöjen. När den vågen har jämn nivå och är välbalanserad, då mår man bra. Tippar den över åt något håll, ja då vet man att balansen inte är särskilt balanserad. Kul ändå om den tippar åt välbefinnandets sida! Då lär man känna sig lycklig. Jag fick gå hem och se över mina vågskålar helt enkelt! Jag upptäckte att jag var mera död än levande. Det var ju inte en så väldigt kul upptäckt. Hur ska jag hitta något jag kan lägga i den andra skålen? Den som var välbefinnande och passion med nöjen? Suck, tror inte jag tycker något är särskilt kul alls! Så tänkte jag. I efterhand kan jag känna att fy va trist att behöva känna så. Väldigt svart. Samtidigt som det är en flykt från att faktiskt ta tag i dig själv, lära känna dig själv på djupet. Vad tycker JAG är roligt? Sen att börja testa sig fram lite i dessa områden. Våga ha kul. Våga släppa loss lite från livets seriösa måsten. Okej, jag börjar gå ut och gå på soliga dagar. Jag gillar solen i alla fall. Bra Jennie! Det var inte många soliga dagar just den vår och sommaren, men det blev en början. Jag började komma ut i naturen, få frisk luft i mina lungor och tillslut tog jag bilder på vackra vyer. Gick hem och redigerade. Detta var början på något som kom senare. Jag började gå ut även mulna dagar, jag gick till och med ut snöiga dagar osv ... Jag fann passion, ett välbefinnande och ett nöje i att vara ute! Jag förstod inte riktigt själv detta, inte just då. Huvudet var så tjockt utav andra tankar, som att försöka hitta ett välbefinnande hahah. Senare lade jag upp någon bild på sociala medier. Mest för skojs skull. Det skapades en grupp som heter fototräffen och jag ordnade en utställning för andra, men inte satte jag upp någon bild själv inte! Nej, det vågade jag inte. Jag började må bättre, sakta men säkert tog jag, utan att jag själv fattade någonting, små steg framåt, mot ett bättre mående. Jag gjorde det jag tyckte var kul! Fotade vackra vyer och var ute i naturen. Senare började jag löpträna igen, efter en lång tids uppehåll och några kilo tyngre, där är vi ungefär nu. När man håller på med löpning så lär man sig snabbt att styra sina tankar, utmanarna sig själv lite till och sen lite till... det är en träning i sig som jag verkligen behöver just nu. Kanske behöver även du detta? Öva på att våga lite och sen våga lite till. När jag först lade ut mina bilder på nätet kom det olika reaktioner. Någon skrev en gång ”har du blivit naturfotograf nu eller” Jag skämdes och vågade inte lägga ut fler bilder på väldigt länge. En gång raderade jag allt från datorn! För jag tyckte att mina bilder tog upp för mycket plats, och bara låg och skräpade! Så synd att jag gjorde det. Tiden gick lite till och coronavirus med pandemi kom och besökte världen. Jag sneglade på kameran igen, där låg den och samlade damm och min vågskål tippade lite. Jag stod plötsligt med massa tid och kände att måendet inte var hundra. Den här gången visste jag exakt vad som var felet. Kameran hade fått damm för att jag inte rört den på länge och jag hade dålig ”kondis” för att jag inte rört på mig. Jag tog på mig löparskorna. Grabbade kameran. Ut och sprang. På mina pauser för att hämta andan, tog jag bilder. Bestämde mig för att bli den där ”naturfotografen, eller??” Som någon nämnde sist! Men denna gång göra detta med stolthet! En sak är säker! Jag ska lägga mycket mer tid på mina foton! Säkert pågått till och från i över 15 år nu. Ingen ska få trycka ner min dröm. Vad är det man är så rädd för egentligen? Andras tycke? Att man inte ska bli nöjd själv? Jag väntar idag min första tavla med fjärilar i magen! Jag skapade @vackravyer_ och nu ska jag våga lite till och sen lite till... GAIO-ROSARIO i Portugal

Vad säger man...?

Mattias bad mej skriva några rader, vilket egentligen är en omöjligt. Fotografi har varit en så stor del av mitt nu långa liv och också i många avseenden avgörande. Närmast kan manväl beskriva mej som en galet hängiven amatör. Jag har fotografiet att tacka för min första hustru och mina barn och för många av mina bästa vänner. Jag har fotografiet att tacka för oräkneliga kreativa upplevelser och några av mitt livs roligaste ögonblick. Jag har plåtat massor, jag har samlat på foto, startat och drivit fotogalleri, ansvarat för en konsthall, varit kulturchef, ställt ut och kurerat många utställningar, anordnat Sveriges första renodlade fotoauktion, jobbat med fotomässor, allt vid sidan av mitt riktiga jobb som jurist. Kort sagt: jag älskar fotografiet som konstform och livsföreteelse. Varför? Tja, jag är inte ensam. Läser du detta älskar du säkert också fotografi. För mej handlar det om att frysa skönhet och frysa tid, jag älskar det sköna och jag är fascinerad över att förgänglig skönhet kan fångas och sparas, teoretiskt i evighet. Fotografi är också kommunikation, både när bilderna skapas och när betraktaren kanske många år senare ser bilden. Oupphörligt fascinerande. Jag insåg tidigt att kvinnor var det vackraste världen hade att erbjuda. Så det fick bli så, varför välja det näst bästa? På senare tid har jag ägnat mer tid åt film. Har gjort en långfilm och ett antal kortfilmer, nu med inriktning på dans och performance. I våras publicerade jag min första "riktiga" bok "Sweet Sweaty Death Strip: Twenty-Nine Unlethal Disjections" tillsammans med författaren Carl-Michael Edenborg. Fler böcker är på väg. Har ett ouppfyllt favoritprojekt. Skulle vilja samla ett gäng, 10, 15 eller 20, skickliga modellfotografer och göra en riktigt bra coffeetable-bok kombinerad med en utställning. Känner du dej manad, hör av dej (jan.palmblad@hotmail.com). Nedan hittar du några exempel på mina bilder från 2019. Fler bilder hittar du på Instagram eller min webbsida janpalmbladphoto.com. Fortsätt plåta, var lycklig, döda coronan och hör gärna av dej om du vill diskutera något. Jan

B & B

Hej kära följare övriga läsare. Hoppas allt är bra med er trots de märkliga omständigheterna? Nej jag har inte dragit igång ett Bed & Breakfast men jag har precis startat en Butik online. Du kan köpa de flesta av mina bilder och i ett stort utbud. Allt ifrån utskrifter, inramningar, canvas till muggar, väskor och T-shirt m.m. Det andra B:et står för Blogg. Jag har eftersökt gästbloggare till min sida och har fått flera som anmält sitt intresse. Det är så kul och inspirerande och jag ser fram mot att läsa alla fina inlägg. Du har väl inte missat Jannica Honey´s blogginlägg? Men vet du, jag vill gärna ha fler gästskribenter. Min dröm är ju att få det här till ett slags litet community med kreativa personer. Så känner du dig nyfiken, vet du om någon annan? Ta tillfället i akt och var med. Tillsammans gör vi något bra! Jag ska även nämna att jag har en ny lite skrämmande och vacker fotoidé som jag kallar Gas. Kolla in den vett jag....

Gästbloggare och tacksam.

Är inte internet fantastiskt? För några dagar sedan så kontaktade Mattias mig på Instagram och frågade om jag kunde skriva om mitt fotografi, resan genom ljus och vilda skogar. Det där med vilda skogar måste jag förklara. I slutet på 2016 så började jag fota kvinnor och natur. Skymninngen blev min ljuskälla och naturen dirigenten. Dom kallar denna stund l'heure bleue, men jag lovar, det är mer en blå 15 min. Efter tolv månader så hade jag skapat bilder vid varje ny och fullmåne. Bilderna var tagna i skogar runt om i Sverige och Skottland (jag har bott här sedan 1998) och 2018 var det utställning på Arusha Gallery i Edinburgh. When The Blackbird Sings skapade inte bara press och uppmärksamhet, men också en slags frigörelse för många eftersom att jag behandlade ämnen som fertilitet, (bokstavligen) fruktlösa IVFs och förtvivlan. Jag kommer att återkomma med berättelser på både engelska och svenska om When The Blackbird Sings. Det blir så långt om jag drar hela historien så den får komma i små delar, i samband med månen resa på himlavalvet kanske? Ni vet hur jag inledde med att internet är fantastiskt? Sociala medier är kanske motsatsen, ja iallafall när det kommer till människokroppen UTAN filter. Den gamla, tjocka, rynkiga, håriga "normala" kroppen som bara lever. När utställningen hängde på väggarna så satte det igång. En artikel från Daily Mail blev borttagen på Facebook, bilder på min mor försvann från Instagram, magar med bristningar blev shadowbanned och jag fick själv mitt konto blockerat på Facebook. Det blev omöjligt att dela bilder och dela förklaringar till mitt arbete. Detta kommer jag också gå djupare inpå nästa gång vi ses. Här är en film som BBC Scotland producerade då IG "community guidelines" verkligen påverkade inte bara min konst, men också mitt företag. Men..... har jag inte presenterat mig? Ni kanske tror jag heter Dolph Lundgren? Det blir lätt så när man tillbringat nästan halva sitt liv "utomlands" som nu faktiskt är mitt hem. Jag heter Jannica Honey. Jag har arbetat som fotograf sedan 15 år och arbetar med klienter i både Storbritannien och Sverige. Förutom att dra runt i skogen så plåtar jag på lite mer upplysta ställen ibland, Buckingham Palace, Westminster och Masion House. Jag har fotat events i flera år och älskar det. Jag skapar även press och promobilder till musiker. Som sagt var, ställena varierar, men anknytningen är alltid detsamma. En äkta anknytning till den som jag arbetar med. Denna anknytning är grundläggande då jag skapar. Om ni är nyfikna på att se mer, kom gärna och "hang out" på Instagram @whentheblackbirdsings_ @jannicahoney eller do it the old way, hemsidan som faktiskt är uppdaterad och avdammad. Vi ses och jag hoppas verkligen ni tar hand om varandra nu. Jag har följt ljuset och fåglarnas sång de senaste veckorna då vår lockdown började i UK. Att se ljuset är att vara närvarandes och detta så viktigt i dessa tider av inte bara ängslan, men också smärta och osäkerhet om framtiden. Tack för att ni läste allt detta! Jannica Honey www.jannicahoney.com Bilder från When The Blackbird Sings 2016 - 2017

Födelsedag och gästbloggare

Idag fyller jag år och kan lägga ytterligare ett år bakom mig av nya erfarenheter, bra konserter, härliga naturupplevelser och en massa spännande möten med både nya och gamla vänner. Det ska bli spännande att se vad mitt 44:e år har att erbjuda... En rolig grej som drar igång nu med buller och bång är min blogg med Gästskribenter. Det har varit så många som har hört av sig och som vill vara med och skriva inlägg och det är så kul. Jag ser verkligen fram mot att läsa alla olika inlägg. Vill du vara med kanske? Läs mer här i så fall. En helt vanlig dag på jobbet

Extrem makrofotografering

Jag har ju länge varit svag för makrofotografering av någon anledning. Jag gillar att krypa in i världar som inte helt är självklara vad de föreställer och framför allt som inte så många människor ser till vardags men i vardagliga ting kanske. Jag började som många andra genom att köpa någon förstoringslins att skruva dit framför objektivet eller en mellanring för att flytta närgränsen närmare kameran. Till slut köpte jag ett underbart makroobjektiv från Sigma (Sigma 150mm f2.8 APO EX DG OS MACRO HSM). Det kostade då 10000:- men finns i dag att få tag i för mindre än hälften och är fortfarande jäkligt bra både till makro och porträtt. Hur som helst så drabbades jag som så många makrofotografer av samma syndrom, att hela tiden vilja lite närmare. Som vanligt är det både förenat med mer utrustning, mer pengar och ännu svårare fototillfällen då skärpedjupet krymper i och med förstoringen mm. Det handlar om att stacka bilder, vilket är en cool, men tidskrävande och tålamodskrävande historia. Men det är som Farbror barbro säger "Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet". Jag fick chansen att prova på en häftig anordning för något år sedan då en vän skaffat sig en massa saker för att kunna fotografera med en mikroskoplins på sin kamera ihop med en motorstyrd släde. Riktigt nice måste jag säga (Du kanske har sett mitt flughuvud och myrhuvud på hemsidan?). Men det är ju trots sin häftighet lite otympligt om man vill vara ute i naturen och ha möjligheten att fotografera för hand. Så efter en hel del letande och försök har jag nu köpt en billig men bra utrustning till min Z6. Det är en först en ring från Kiwi som gör z-mount till m42. Sen har jag ett rör (tredelat om man så vill) som ökar förstoringen och tar bort vinjetteringen från mikroskopet om det sitter för nära bildsensorn. Sist men inte minst sitter ett mikroskop från AmScope med en förstoring på 4ggr (Finns i flera förstoringsgrader beroende på hur nära man vill komma). Det är definitivt inte lätt ska jag säga och det gäller nog att ta till vara på alla tips som finns, Fota morgon eller kväll när det är lite svalare och insekter sitter och vilar sig, välj en vindfri dag, använd serietagning och stativ om det funkar. Ta med ditt största paket med tålamod och hitta ett ställe med djur eller växter. Idag var det mitt första försök med handhållen kamera. Vissa bilder är stackade och några är tagna direkt med lite lilla sköna skärpedjupet av en bild. Har du frågor eller funderingar så hör av er vett jag.

Märkliga tider

Hej på er hur mår ni i dessa märkliga tider? Själv ligger jag hemma sedan i måndags med förkylningssymptom (snuva, halsont och trött i kroppen) Det har dock inte blivit värre och det ska tilläggas att jag har allergi så hur fasen ska jag se skillnaden haha. Hur som helst så tänker jag att det nog mestadels är allergi, men att halsont är en liten förkylning, men inget som blivit värre så det är nog inte så farligt :o) Jag tänker att man såklart ska följa folkhälsomyndighetens rekommendationer och verkligen försöka förhindra att sprida smittan vidare till äldre, sjuka och de i riskgrupperna, men det kommer få konsekvenser både socialt och ekonomiskt. På ett styrelsemöte (via telefonen) fick vi i veckan ställa in all ordinarie träning på Norrköpings ungdomscirkus, vilket leder till att våra traditionsenliga föreställningar i maj, på Tyska torget i Norrköping ställs in och flyttas fram. Det i sin tur leder till ledsna barn, mindre inkomster ekonomiskt och ett tristare kulturutbud, men hellre det kanske!? Jag vill ju gärna tro att vi kommer att få ut en hel del positiva saker från det här i slutänden. Kanske omvärderar vi lite och ser det som verkligen är viktigt i livet? Miljön mår redan avsevärt mycket bättre p.g.a färre flygningar och andra resor. De riktigt egoistiska personerna som hamstrar varor utan att tänka på andra, och utan egentligen större behov av varorna borde redan nu ha fått sig en rejäl tankeställare i och med alla kommentarer och artiklar i tidningar och sociala medier. Men fotografering då? Jag är så taggad att få komma ut i naturen och fota både insekter och blommor som nu i vårtider böjar spira. Det finns ju även en önskan från Nordiska museet att dokumentera situationer under denna pandemi, men det är inget som lockar mig direkt. Jag letar fortfarande personer, vanliga människor, som vill vara med i mina sessioner och som delar mina syften och tankar. Jag har fått kontakt med en fantastisk kvinna och förebild som gör det jag velat åstadkomma under flera år. Hon heter Jannica Honey och driver https://www.jannicahoney.com/ men finns även på Instagram. Hon har gett mig både inspiration och konkreta sätt att tänka på både när det gäller framställan av bilderna som sökandet efter personer. Kolla gärna hennes bilder och sponsra henne genom att följa henne. Hon är bara helt grym! Jag håller även på att försöka få kontakt med IKEA för att, förhoppningsvis, kunna sälja någon/några av mina bilder för tryck på deras tavlor. Vi får se vart det leder för det är inte ens lätt att komma i kontakt med rätt person :o) Men som en sista önskan: Känner du att du kan tänka dig att vara med på bild, oavsett vana framför kameran, oavsett storlek på kropp, ålder och utseende så hör av dig! Vi kan diskutera fram något som känns bekvämt för oss båda men mitt huvudsyfte är att normalisera den naturliga människokroppen i alla dess olika utformningar och stadier, män som kvinnor och allt där emellan. Jag kan såklart tänka mig att åka en liten tur för att det ska underlätta för DIG och för att få det jag verkligen söker. Onödigt att nämna kanske men för att förtydliga så handlar detta inte om bilder med pornografisk karaktär. Bara naturlig nakenhet!

NÄRCON vinter2020

Så var åter ett Närcon slut. Det är svårt att beskriva evenemanget för er som inte besökt det och kanske extra svårt för er över 30, men låt mig försöka. För ungefär 4 år sedan fick jag möjligheten att för första gången besöka konventet för att fotografera. Det var egentligen en av mina deltagare från jobbet som tyckte att jag skulle skriva ihop något och försöka få fotoackreditering. Han visade lite olika cosplayare på nätet och det var ju minst sagt grymma kostymer. En cosplayer är kort beskrivet en person som klär ut sig till en person/figur från en film, ett spel, en serie eller kanske hittar på en egen figur. En hel del kläder och tillbehör finns att köpa för sin karaktär, men det mest imponerande är ju de som skapar, bygger och syr sina egna kostymer. Vilket otroligt jobb! På Närcon samlas man sen i en skön blandning av att "bara" umgås med likasinnade, eller varför inte lyssna på en föreläsning i ämnet eller gå på en meetup?! Det finns även en rad butiker som säljer allt från filmer och spel, till rekvisita, smycken och kläder. Eller varför inte köpa godis från asien eller köpa en nudelwook i väntan på nästa roliga aktivitet eller konsert?! Personerna som cosplayar har ofta flera olika kostymer, en för varje dag och ibland två per dag. De flesta älskar att vara med på bild, vilket gör mig otroligt glad och tacksam. Men vad är grejen tänker du? Ska man bara gå och vara utklädd? Är det maskerad? Ja på sätt och vis skulle man kunna säga det, men det är så himla mycket mer kring det. Tänk dig ett ställe med personer i alla åldrar, med proffs och glada amatörer, olika kulturer och olika sociala bakgrunder. Man möts av glada miner, folk som hyllar varandra oavsett hur exakt ens kostym är. Man möts av flera personer som delar ut kramar, helt gratis och man möts av personer som både klassar sig som, man, kvinna, hen och allt däremellan. Hela närcon är en oas av kärlek, respekt och mångfald och det är det som gör det extra kul och faktiskt en ära för en gammal stöt som jag att få vara delaktig i. Förutom att jag fotograferade (tyvärr allt för få) cosplayers så såg jag ett grymt band i samma sköna anda ända från Japan. Det kvinnliga steampunk, heavy metal bandet Fate Gear. Kolla in mina bilder från den spelningen här. Just nu jobbar jag med att fixa lite mer passande och snygga bakgrunder till mina cosplaybilder men se de inom kort i Photoshopgalleriet! #närcon #närconwinter #närconvinter #fategear #cosplayer

Manligt över 40

Som ni vet så är jag nästan alltid på jakt efter "alternativa" modeller. Det vill säga helt vanligt folk med fel och brister i all sin härlighet. Jag söker efter mångfald när det gäller både kön, kroppsideal och kultur. Det är långt ifrån lätt och jag förstår såklart varför, även om anledningarna kan vara många. Det har hänt något på "modellfronten" och det är svårt att få tag i personer som jag nämnt tidigare. Kanske är det GDPR eller hysterin och hatet på nätet om man kliver utanför normen lite. Men för ett tag sedan blev jag kontaktad av Tomas. En vanlig fyrabarnspappa som passerat 40. Eftersom jag blivit kontaktad av en del märkliga personer som inte riktigt har samma vision som jag så var jag först skeptisk. Men jag gjorde som jag alltid gör och inledde en mail-/messengerkonversation där jag får möjlighet att lyfta frågor jag anser är viktiga och förklara mina tankar. Ganska snabbt märker man om man är på samma nivå eller om personen i andra änden har andra syften. Jag har ju tyvärr inte så gott om tid då jag jobbar 100%, sitter i en styrelse som marknadsansvarig och försöker prioritera familj och att bara vara. Till slut fick vi ändå till en tid och sessionerna skulle bli "Lustar" och "Bodylandscape". Jag var nervös måste jag säga. Inte för att det var en man, inte för att han skulle vara naken och jag vara relativt nära personen, utan för att vi faktiskt aldrig träffats på riktigt. Tänk om det skulle kännas fel!? Trots att jag fortfarande var lite skeptisk till vilken typ av bilder som Tomas passade till och som jag kände kunde bli lämpliga, så provade vi och experimenterade en del under ett par timmar. Jag tycker resultatet blev riktigt bra och jag kom ett steg närmare mångfalden genom att låta en 40plussare, pappa, ej vältränad man få posera. Min förhoppning är att detta kan leda till att fler personer hör av sig i olika åldrar, av olika kultur och med olika kön för människan är vacker i alla utföranden, det gäller bara att hitta tilliten och självförtroendet att våga. Stort tack till Tomas och på återseende i "Human Nature" framöver.

Brenizermetoden

Jag hörde talas om den här metoden att fotografera för några veckor sedan och blev nyfiken att testa den själv. Tanken med den här metoden är att skapa en bild som ser ut att vara skapligt vidvinklig och med ett kort snyggt skärpedjup, men utan att använda en vidvinkellins. Bästa resultatet för du om du lär dig kontrollera skärpedjupet genom att låta ditt motiv vara längre från din tänkta suddiga bakgrund än vad motivet än kameran och att du använder en 50mm eller med fördel ännu högre brännvidd. Lät det krångligt? Ja det är lite att tänka på men om du lyckas kommer du få en helt sagolik fin bokeh i dina bilder som lyfter de ordentligt. Men hur gör man då? Som jag sa så behöver du minst ett 50mm objektiv, men med fördel ännu högre brännvidd. Du måste hitta en skön miljö som du vill vara i där du kan ha modellen/motivet så pass lång ifrån bakgrunden att den blir så där skön och blurrig. Men nu tänker du kanske att i så fall blir det jäkla svårt att få med hela din modell/motiv?! Det är här det finurliga kommer in. Har du någon gång fotat en panorama? Det har du säkert? Om inte i mobilen så med din systemkamera eller kompaktkamera. Det är en avlång bild som gör det möjligt att få med mycket på bredden. Det finurliga här är dock att det behöver inte alls vara på längden. Det är så vi löser problemet med motivet som inte får plats. Du fotograferar själva motivet (även om du inte får med allt. Sen tänker du att du ska fylla ut med bilder runt ditt motiv. Tänk att du ska överlappa lite och ta ett antal bilder som fyller ut det som du inte fick med i din tänkta bild. Sen använder du panorama/fotosammanslagning i Lightroom/Photoshop och vips så byggs din bild upp med skönt bokeh i ett vidvinkligt format. Det är bara du och din förmåga att se miljöer, grenar och motiv som gör sig i brenizermetoden. Det finns inga rätt och fel, men det är en del att tänka på innan det sätter sig. Om du vill veta mera tycker jag du ska kolla Maria Lindbergs kurs på moderskeppet eller så kollar du hennes egna hemsida så förstår du vad jag menar. Själv har jag bara testat ute i naturen utan modell eller särskilt motiv. Det är inte så lätt men jag kommer garanterat att gör det här fler gånger och med modeller. #brenizermethod #Ågelsjön #fotograf #landskap #mafoto #mafotostudios #måfoto

Samarbeten

Det har varit svårt en period att hitta flera personer som vill medverka i mina sessioner. Jag har full förståelse att de inte vänder sig till vem som helst, det är liksom mycket som måste klaffa. * Man bör ju tycka att mina syften och anledningar till bilderna är viktiga och relevanta. * Man bör vara bekväm i att posera och vara med på bild. * Man bör vara nöjd över hur man själv ser ut oavsett färg och form. :o) * Det måste såklart klicka och en tillit mellan oss måste finnas. * Man bör ha en förstående/accepterande familj/vänner. Det finns ju en del skumma typer därute som utger sig för att vara fotografer och modeller faktiskt. Det är en konstig värld särskilt ute på nätet och åsikterna om vad man gör och hur man ser ut är många. Jag fattar att det inte är det första man gör, att kontakta mig och vara med i en mer eller mindre provokativ fotosession. Men det skulle verkligen vara kul att få kontakt med flera personer som är nyfikna och som känner sig bekväma med punkterna ovan. Kom ihåg att jag verkligen vill komma i kontakt med er "vanliga" människor. Tjocka, smala, rika, fattiga, äldre, yngre, vit, färgad. Jag vill ha mångfald! Känner du att du är nyfiken? Har du en vän som du känner kunde vara aktuell för det här? Surfa in på hemsidan och läs om mig, mina syften och mina fotoideér. Tveka inte på att ställa frågor eller anmäl ditt intresse. www.ma-foto.net #fotograf #fotomodell #modell #modelswanted #fotosession #varmed #fotojobb #mafoto #mafotostudios #måfoto

Händelserik tid

Just nu händer det mycket i mitt liv. Jag har sedan en tid tillbaka ett styrelseuppdrag i Norrköpings ungdomscirkus, där jag bland annat är marknadsansvarig och mycket annat. Det är väldigt roligt men ganska krävande, i alla fall i början innan man är helt varm i kläderna. När tid finns fotograferar jag. Det är lite svårt med inspirationen så här års men jag har flera idéer jag vill göra och jag får förslag från andra personer. Jag märker att jag mer och mer vill provocera eller få personer att tänka. Med det kommer självklart kritik och andra sätt att tänka än mitt sätt. Jag tänker att en reaktion är i alla fall en reaktion, oavsett om den är bra eller dålig. Tycker man att det jag gör går över gränsen så är man fri att sluta följa :o) I och med de sessioner som är lite mer åt det provocerande hållet, så slår jag ett extra slag för att läsa mer om bildanalys ( https://www.ma-foto.net/laddahem ) som jag själv har ett dokument om på hemsidan. Många dömer både fotograf och modell enbart på det man ser, egna erfarenheter och förutfattade meningar. Men om man lär sig bildanalys kan man se bilderna för vad de är i ett lite djupare syfte. Jag har bland annat fått äran att sätta bilder till en tanke som involverar en person i rullstol. Ofta blir man bemött som ett litet barn bara för att man sitter i rullstol, eller som om man inte förstår och kan ta egna initiativ eller att man skulle sakna att ha lust. Sessionen "Lust på hjul" blev fantastiskt vacker och superviktig för personen på bilderna men även från andra som hört av sig och reagerat positivt. Jag har även fotograferat och intervjuat den första personen till mitt projekt JagJagJag! Det är bara arbetsnamnet men handlar om personer med olika livsöden. Jag har kommit fram till att flera av de jag fotograferat genom åren har något gemensamt. De är alla "vanliga" människor som haft sina svårigheter. Det är inga personer som enbart vill bli modeller utan många har sett sin medverkan som en revansch och för att visa att man visst, trots olika motgångar i livet duger som "modell" eller kanske just därför att man tack vare sina motgångar är den "modellen" man är och inte enbart går på någon form av medialt skönhetsideal. Hur slutresultatet blir och vilka som kommer vilja vara med vet jag inte idag. Men nu har det startat i alla fall. :o) Lång text, men mycket viktig information. Hoppas du följer mig vidare genom fotograferandet och mina tankar. See ya! /Mattias

Getåravinen

Det har varit länge och är fortfarande en riktig pärla i närheten av stan. För några år sedan gjorde man en liten upprustning av spångar och bänkar. Naturen gör verkligen sitt i Getåravinen och man städar inte efter naturen. Nedfallna träd och gångstigar på väg ner i bäcken kan man leva med och det känns som sagt naturligt. Det som är sorgligt är att vissa som besöker ravinen lämnar sitt skräp där. Visst det är riktigt dåligt med papperskorgar, men skogen och bäcken är definitivt inte en soptipp. Orkar man ta med sig matsäck och annat ut i skogen kan man gott ta med det hem igen. Det känns som om vi är på väg mot ett samhälle där det måste sitta övervakningskameror överallt eftersom folk inte kan göra det "rätta". Snälla ni som går där och på andra ställen i vår natur. Ta hans om er skit och var förebilder för andra. Med det bristande klimatet och den samhälleliga utvecklingen har vi inte råd att missta jordens lungor. Växter och träd gör syre, vi andas syre. Skogen förser oss med mat, vi äter. Naturen ger själen ro, vi har själ (i alla fall de flesta av oss). Ut och lev och njut nu, men se till att andra generationer kan göra det samma! #getåravinen #norrköping #fridaysforfuture #nature #forest #photography

  • Tumblr Social Ikon
  • Twitter Social Ikon
  • Pinterest Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Facebook Social Ikon
  • Flickr Social Ikon