Berättelsen så här långt…

Ett fotografi från i söndags av min mamma. Hon har Alzheimer sedan ett par år. Vi sitter i köket. Vi fikar och hon häller hett vatten över bryggkaffet, silar det sedan med en tesil, rätt ner i koppen. Ibland vill hon ha mjölk i. Inte alltid. Hon tycker det smakar bättre så här, säger hon. Jag avstår. Hon gör sig en smörgås med honung, fast glömmer den sedan på köksbänken och frågar vem det är på fotografiet som hon har där på väggen.



Det är Irena och Nathanael.

Irena?

Ja, Nathanaels mamma du vet?


Svarar jag och hämtar smörgåsen hon glömt att hon vill äta. Vi sätter oss igen. Fikar. Jag tittar på henne, hon som är min mor, vilka vi är för varandra nu och har varit. Vem är hon, vem är jag för henne? Svaren varierar, förändras från stund till stund nu. Hon talar olika med mig inom loppet av några minuter. Ibland är jag hennes son, ibland någon sorts vän, kanske är jag hennes man också? Osäkert. Jag försöker gissa mig till det. Ibland lyckas jag. Det skapar oro, också att ha ständig beredskap, försöka svara utifrån hennes behov, snarare än vad som är sant… sant för mig.


Vad spelar det förresten för roll om något är sant ifall det skapar ytterligare oro för henne? Alltså försöker jag efter bästa förmåga kliva in i hennes värld av oro, faror och ibland glädjeämnen. Hon berättar om sådant jag aldrig hört talas om, och med tiden har jag allt mer gett upp att söka förstå, om det kanske är verkliga minnen eller rena påhitt bara. Det är allt på en gång. Allt i en röra. Hjärnspöken. Så ja, vad spelar det för roll om jag påpekar vad som är sant eller inte? Nej, det skapar bara ytterligare frustration, osäkerhet och oro för min mamma.


Försöker hitta balansen i mig. Att inte bli indragen personligen, att inte bli indragen personligen. Det är svårt och lyckas inte alltid. Hon är min mor. Jag är hennes son. Allt blir personligt, fast alzheimern gör kontakten svår ibland obegriplig. Men vi kan nå varandra på ett innerligt, ickeverbalt plan. Om jag är vänlig, kärleksfull. Om jag behåller lugnet. Ibland lyckas jag.


Alzheimer får samtal att verka logiska, klara först, men sedan helt subtilt, kommer osäkerheten och plötsligt finner jag mig i fritt fall utför i vårt umgänge. Det gäller att vara på sin vakt, ha sina känslor i styr och inte bli indragen personligen. Fast det egentligen är omöjligt. För det är personligt. Även fast det inte får vara det för mycket, inte för mycket låta det bli känslosamt för mig, så är det ändå så, jag är ju son till min mor. Hur ska det inte bli personligt? Ändå försöker jag göra mig till en person som hyser kärlek till nästan, mer generellt. Det lyckas inte alltid och det gör lika ont var gång jag går därifrån. För jag är ju hennes son, fast hon inte längre är min mamma alltid, även om hon är det ändå. Alltid. Att inte kunna nå henne längre är till del att inte få ett avslut. Det är oss inte alltid förunnat att få det, jag vet. Efter förmåga är jag närvarande, vänlig, förstående, efter förmåga lyckas jag. Fast som sagt, inte alltid. För jag är trots allt hennes son.


Mamma mår efter omständigheterna utmärkt, fast hon är för ensam. Samtidigt vill hon inte iväg på de aktiviteter jag försöker ordna. De börjar för tidigt på morgonen eller tycker hon att det är på tok för gamla människor där. Hon som själv fyllt nittio, tycker att de är för gamla! Hennes kropp är okej. Hon går ofta fem kilometer om dagen, minst! Det behöver hon också, annars blir hon för orolig. Att sitta still, vara overksam, passar henne inte!


Promenerar vi ihop, behöver jag inte gå långsamt, snarare tvärtom. Tanten har en väldig fart! Alzheimer påverkar inte kroppen, bara hjärnan. Minnet i närhet sträcker sig ibland bara någon minut, samtalen kan lätt hamna i snurr av återupprepande. Vi ses var och varannan dag, rings alltid minst fem gånger om dagen. Alltid. Minst. Jag svarar alltid för det kan ju vara något allvarligt. Vågar inte låta bli. Även om jag ska säga ärligt, att det vill jag ibland. Oftast är det förvirring då hon ringer, hon behöver hjälpa att förstå, behöver lugnas. Trygghet behöver hon.


Vad är klockan?

Den är tolv.


Är din son hemma?

Han är i skolan.


Var är min hund?

Tanja lever inte längre mamma, det var många år sedan.


Det står en man utanför dörren!

Låt honom stå, han gör inget.


Vad är klockan?

Kvart över tolv.


Var är min hund….”


Relation till föräldrar, så är min erfarenhet, är sällan okomplicerad. Mamma som genomlevt ett världskrig bl.a. i en bunker i Hamburg, en stad som nästintill blev jämnad med marken, ser inte livet från en trygg punkt. Tvärtom. Post traumatiskt.


”Det var svart av flygplan på himlen.” Berättade hon om de allierades bombplan. Hon var kring de tio och jag kände närvaron av liken, begravda i ruiner, då hon berättade om vad hon upplevt. Bunkern hon satt i kunde motstå tryckvågor från direkta träffar. Den stod på stålfjädrar, sade hon. Alla bunkrar var inte beskaffade så och träffades de utan stålfjädrar, kunde trycket från detonationerna, göra att lungorna sprängdes på människorna som sökt skydd där.


Så berättar mamma och att någon av syskonen alltid höll plats i bunkern, alarmen kom allt tätare och till slut var det inte många minuter mellan larm och bomber. Bunkrarna i Hamburg kan den som vill googla. Monster av betong. Högst upp någon sorts kanoner att skjuta ner de allierades plan med. De goda mot de onda blir en avsevärt mer komplicerad fråga när det drabbar barn. Mamma har berättat mycket om den tiden, om rädslan för Nazisterna som tog över, om Novemberpogromen -38. Fast också om närhet till syskonen. De var tio och två extra barn som hennes mor tagit in, oklart var deras föräldrar blivit av. Men det är väl en annan historia än den som pågår just nu. Även om till viss del hänger ihop.


Är din son hemma?

Han är i skolan mamma.


Vad är klockan?

Kvart i ett.


Ska vi gå ut en stund?

Ja.


Säger jag och klappar hennes hand.




Mitt namn är Henry Bronett och vill du läsa mer av mig, se mina bilder eller komma i kontakt med mig nås jag enklast på...


www.bronett.se

Instagram: @henrybronett



50 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla

Äntligen!